You never really lose them do you

Det kanske är fullmånen. Eller min gamla vanliga otur. Eller så är det det nya miljötänket med återvinning.

Idag var vi på utbildning i Sthlm med jobbet. Efteråt slackade vi runt lite och åt en god middag med ett gott glas vin till och tunnelbanade oss sedan till centralen för att ta sena kvällståget hem.
"Hördu det där ser ju ut som le P, med väskan där!"
"Jamen det är ju le P för fn"
"Vafaaan, vad är det här för ironi, va va?"
Vi smög snabbt in på Pressbyrån men karln skulle ju förstås med samma tåg, så stötte på honom vid utgången.
Blablabla. Han har missat sitt plan och varit tvungen att flyga via Arlanda. Blablabla.
"Jag har fortfarande dina plättar"
(Hur länge har vi dragits med dom här jävla plättarna, ett halvår, mer?)
Jag blänger lite cyniskt på honom och säger att jag faktiskt försökte ringa och skickade ett sms.
Han har tydligen aldrig fått det, säger han och vill ha mitt nya nummer.
"Du har nog väntat tillräckligt länge på dom här plättarna"
No shit?
Jag vet inte vad jag ska säga, allt känns lite krystat och stelt och jag blir nervös fast inte nervös på det sätt jag blev förr. Mest kanske för att det känns som om allt måste vara så jävla perfekt i hans närvaro.
Så får vi dras med honom pladdrandes bakom oss på tåget, jag säger inte mycket för jag har inte så mycket att säga. Mest av allt vill jag säga åt honom att sluta vara så jävla p r e t e n t i ö s. Live it up. Goddammit.
Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om honom när han klagar på hur tråkigt han har här i stan. Och det är så synd om honom som måste vara så fruktansvärt perfekt. Fis lite, le, du dör inte!

Men jag går ändå hem med lugn i hjärtat. Ingen kärlek, ingen attraktion. Mest fundersamhet.
Vad ska man lära sig av detta?
Var det en fråga på ett svar?
Kanske.