Den där sorgen

Det har gått två och ett halvt år. Men man glömmer aldrig en mamma. Det finns gånger jag saknar henne så det gör ont i magen. När jag ser en dotter och en mamma ute på promenad. När någon ska luncha med sin mamma. När någons mamma ringer. Inte alltid. Men ibland.

Jag saknar också det vi aldrig hade. Vi hade promenader. Bland syrénbersåer och längs Sunnanviks stränder. Vi hade luncher. Men det var längesedan. Telefonsamtal. Inte ofta, inte på senare år. Den var nämligen inte så lätt alla gånger, vår relation. Men oavsett, är en mamma alltid en mamma. Det är en relation som aldrig går att ersätta med en annan.

Om våren

Vackra, vemodiga vår.
Du för alltid med dig en saknad efter den som försvann alltför fort.

I den ljusgröna skirhetens melankoli vilar minnena.
I aftonrodnadens sista flämtning dallrar tonerna av det förflutna.

Alltid här men ibland fjärran. Min sorg är som ebb och flod.
En skiftande ström av känslor som följer mig vart än jag går.

I skogens tystnad stillnar vemodet och hjärtat fylls av mättnad av allt det som är
och allt det som alltid kommer att förbli.

Bortom stjärnorna där körsbärsträden alltid blommar

Det var en solig dag som den här för ett år sedan som sorgebudet kom. En blixt från klar himmel. Jag satt i solen under äppelträdets skugga och världen vändes. Inget gick att förstå. Jag stegade i klibbig lera men tog mig loss. Händer höll mig uppe. En styrka som finns där inuti tog mig vidare. Livet blev mer ömtåligt men viljan att leva och inte bara överleva vann till slut.

Ett år går så fort, även sorgeåret. Alla dagar utan det som fanns. Födelsedag utan det grattis som alltid kom. Jul utan paket på posten. Tystnad. Alla frågor som aldrig får svar. Ett band till det förflutna, avklippt. Allt är bara spekulationer nu. Dina dagböcker ligger i källaren. Jag kanske läser dem om hundra år.
Någon annan bor i din lägenhet. Allt som finns kvar är saker. Bilder. Resterna av ett shampoo du en gång skickade. Ord i ett brev. Möten i drömmar. Melodier. "Mamma brukade säga". Du finns inte mer men du finns ändå. Mer fri än du var.

Möter en kvinna på Dublins gator som ser så ut som du. Hon ler mot mig. Jag vänder mig om medan hon försvinner i vimlet. Tänker att du är lycklig där du är, i ljuset där körsbärsträden alltid blommar.

Nu har det kommit

Idag kom det. Brevet jag väntat på i flera månader, nästan ett år. Inga effektiva myndigheter direkt. Utlåtandet från läkaren är skrivet i december och brevet nådde mig idag, via polisen. Tänk att det ska ta sån tid, det är inte humant.

Min mamma har dött av lunginflammation. 2013. I Finland. Är det rätt? Tydligen händer det. Men skam åt de finländska läkarna. Att ingen kunde ha upptäckt det. Hon klagade på konstant stegring men ingen tog henne på allvar.

Grattis på 60-årsdagen Mamma

Jag hoppas ni får champagne och choklad i himlen!

Bild lånad från indigoangelslight.com

Den här får mig att tänka på mamma

Allt ordnar sig

Tillbaka från Finland. Visst blir sorgen mer påtaglig där, på alla platser där man minns det som var. Det var en surrealistisk känsla att bära urnan och jag var rädd att tappa den. Den var tung.

F fick jobbet han var på intervju för och började igår. Någon vakar över oss, trots allt.

It will always take some time

Låt inte era katter springa fritt i stan!

Har haft en hemsk eftermiddag. På väg hem körde jag på en katt. Egentligen skulle jag inte ha kört men E var för bakis för att köra så jag fick lov att göra det. Själv var jag mest bara lite trött men ändå i körskick. Men katten kom utspringande mitt i vägen på en 70-väg rakt mot bilen, jag hade ingen chans att väja eller bromsa, allt gick på några sekunder. Stackars, stackars lilla katt, jag är så ledsen för den och det känns så grymt att det måste hända nu. Har haft tillräckligt med död på sistone. Vi ska i alla fall föra in den till djurkliniken imorgon och se om de kan spåra ägaren, den hade id-märkning i örat. Vet hur hemskt det är att inte veta vad som hänt ens katt om den är försvunnen. Polisen tyckte man bara skulle lämna den vid vägen men som tur har jag en kompis som jobbar på djurkliniken som berättade att man kunde lämna in den där så ser de till att den blir kremerad om de inte hittar ägaren. Lilla, lilla tussen. Är så glad att Snufsen är innekatt, det här är en stor orsak till att jag valt att låta henne vara det. Det gör så ont i mitt kattmammehjärta.

Saknaden inom oss

Den senaste veckan har jag saknat och sörjt. Det som inte finns och det som aldrig har funnits. Det som kunde varit och kunde blivit och det jag aldrig kommer att få uppleva. Har fortfarande inte fått veta exakt vad som har hänt, det kan ta flera månader innan alla utredningar är klara. Jag vet inte om det egentligen spelar så stor roll men det kanske jag märker när jag får veta.

Visst gör det ont

Det hugger till ibland. Ni vet som när man går barfota på en stenig och obekväm strand och man ibland kliver på en extra vass stenbit och det ilar genom hela benet. Sådan är sorgen. Den är så tung att bära. Jag undrar om man någonsin kan förstå att någon är borta, någon som alltid funnits där. Det är en del av ens historia som bara är borta. Frågor som aldrig får svar. Och ändå har jag redan sörjt henne så länge, den mamma jag aldrig riktigt fick ha. Sörjt varje gång hon lidit, varje gång jag lidit, varje gång världen varit så orättvis. Sörjt det vi kunde ha haft. Även alla fina minnen får mig att gråta nu för det har gjort så ont varje gång jag varit tvungen att vända bort blicken för att inte själv gå sönder. Vi gjorde så gott vi kunde båda två. Önskar bara att någon hade kunnat göra henne frisk. Det är det enda jag någonsin önskat. Hoppas att någon i framtiden råder bot på alla dessa avgrundsdjupa sjukdomar så att inga fler behöver lida som hon.

Så vacker

Tacksamhet

Över allt jag faktiskt har och allt jag kommer att få. F har varit så fin genom allt detta. Han säger inte alltid så mycket men hann finns alltid där och den tryggheten och kärleken kan jag vila i. Pappa är också så omtänksam även om allt detta är jättetungt för honom också, en del av hans historia. Vi måste alla försöka leva vidare med våra egna liv i vissheten om att hon hade velat att vi var lyckliga.

Jag undrar hur man någonsin kan förstå?

Även om man vet att det kommer att hända alla förr eller senare så är det så svårt att förstå att man aldrig mer kommer att få prata med någon igen.

Den här dikten skrev jag till begravningen.

Du fattas mig mamma
i varje stund av min dag
Men jag vet att du finns där
i varje andetag
Du finns i vindens bris, i vågornas brus, i varje liten strimma ljus
Du finns i sångerna, i tonerna, i nattens alla stjärnor
Fri som varje fågel jag ser flyga förbi
Fri från sorg och smärta
Fylld av frid
Du fattas mig mamma
Men jag vet att ditt hjärta har fått ro

Det var nätt och jämt så jag klarade av att läsa den genom tårarna men jag vet att om hon på något sätt kunde lyssna så hade hon uppskattat den.

Tunga dagar

Kom hem från Finland imorse. Det känns liksom alltid lättare att andas här. Lättare att få distans till allt. Det har nog varit jättejobbigt med allting i Vasa. Röja bland alla mammas saker och bestämma vad man ska ta med sig. Hitta gamla minnen. Begravningen. Alla tårar. Det går inte att förstå att det är ens mamma som ligger där i en kista. Det går liksom inte. Men man får se tiden an. Allting bleknar och läks med tiden. Jag vet ju att hon skulle vilja att vi alla gick vidare och levde våra liv lyckliga. Tänkte igår på allt som händer som man aldrig mer kommer att kunna berätta. Men samtidigt tänker jag att det ser hon ändå uppifrån himlen.

På väg mot Finland nu

Det var så här det var

Den här novellen skrev jag för ungefär tio år sedan.

----- ----------- --------------- ---------------------------- ---------------------

Duell med djävulen

Djävulen står framför henne igen. Han skrattar rått och hånfullt åt hennes sorg. Han äger inget namn, ingen röst och ingen skepnad. Hon famlar efter honom i mörkret men finner bara luft. Allt hon kan göra är att gråta när hon helst av allt vill skrika, sparka, slå och hata hata hata mer än hon någonsin hatat i hela sitt liv. Hon vill jaga honom med en piska tills han ger sig av och aldrig mera kommer tillbaka, iklädd sin svarta mantel av ondska som kväver ljuset i hennes liv.

Hon kallar honom vansinnet och hon ser hans förnöjda, illvilliga leende varje gång hon möter sin mammas blick. Bakom blicken som nu är tomhet. Bakom de tunga ögonlocken som nervöst blinkar snabbare än de borde, likt lysrör just innan de slocknar.

Han har stulit hennes mamma igen. Han har raserat förnuftets väggar och ersatt dem med galenskap. Infekterat mammans sinne med en osynlig tumör av vansinne. Korrumperat hennes hjärta med falska sanningar tills hon inte längre ser skillnaden mellan svart och vitt, mellan illusion och verklighet, alltmedan han viskar i hennes öra att han är den enda hon kan lita på, han är den enda som vill henne väl.

Hon förundras alltid över sin egen blindhet. Hur hon aldrig ser honom smyga runt i mörkret bland skuggorna runt huset, bidande sin tid i väntan på det rätta ögonblicket. Han kommer alltid när hon minst anar det. När hon slappnar av och låter sig själv vaggas in i en falsk trygghet, i tron att allt är över.

Pang! En dag står han där igen. Slungar sönder världen med sin blodiga slägga tills hon återigen faller ner på knä, gråtande och full av en maktlöshet så stor att hon helst av allt bara vill lägga sig ner och dö, eftersom hon redan vet hur ont det gör att kämpa och kämpa och kämpa mot något hon inte ser. Något hon inte kan riva i bitar eller tvätta bort eller ens skjuta sönder och samman tills bara smulor finns kvar. Han hittar alltid nya vägar, nya kryphål, nya sätt att förvandla sans till vanvett. Likt en osynlig, illaluktande gas tränger han in i varje por och varje nerv tills han uppnår total kontroll, tills hans offer bara är en lealös nickedocka i onskans regi.

Hon är så trött nu. Kraftlöst stirrar hon in i det artificiella ljuset från julgranslamporna. Klockan på hennes vägg tickar högljutt men hon har för länge sedan blockerat ut ljudet från sitt medvetande. Kvar finns endast tystnaden och tankarna som snurrar runt, runt, runt i hennes hjärna likt en karusell utan stoppknapp. Hon sluter ögonen och låter mörkret ta över. Julgransljusen flimrar bakom hennes ögonlock tills hon irriterad drar ur stöpseln och rummet fylls av natt.

Djävulen ringer upp hennes mobil. Han har stulit hennes mammas röst och slungar nu svavelosande anklagelser över telefonlinorna tills de träffar hennes hjärta likt glödheta nålar. Han har en pricksäker precision och trots att hon vet att det bara är djävulen så gör det lika ont ändå. Han låter precis som hennes mamma.

Avundsjukt vandrar hon genom staden, förbi upplysta julprydnadsstinna hem som formligen utstrålar kärlek och harmoni. Aldrig känner hon sig mera ensam än då. Hennes ögon fylls av tårar som vill ut men vägrar falla. Hon vill aldrig vara sårbar. Aldrig får någon se hennes sorg.

∞

Lika obemärkt som han alltid kommer, lika obemärkt ger han sig alltid av. En dag vaknar hon upp och ser djävulens skugga smyga runt hörnet likt en bortschasad byracka. Kvar finns bara kaoset han lämnat efter sig. Materiella och emotionella rispor i livets väv. Sargade hjärtan. Ledsna själar. Det är en bitterljuv seger, den mot djävulen. Aldrig den första och aldrig den sista.

Försiktigt möter hon sin mammas blick. Tveksamt letar hon efter spår av hans makt men finner bara spåren av hans framfart. Trötthet. Förtvivlan. Skam. Uppgivenhet. En bön om förlåtelse som aldrig finner ord. Hon ler, en smula vankelmodigt men tacksamt. Ser sig om över axeln en sista gång för att försäkra sig om att djävulens fotspår i snön redan har smält i vårsolen. Sopar upp skärvorna av sitt liv och lappar ihop dem så gott hon kan. Aldrig blir det lika vackert eller solitt. Bara tillräckligt starkt för att härda ut tills nästa gång han kommer osande med sin svarta slägga.

Hon somnar sedan utmattat med ena ögat vaksamt på glänt. Nästa gång kommer alltid fortare än hon anar.

Allt efteråt

Jag hoppas man blir starkare av allt det här. Eller det vet jag att man blir. Jag är så tacksam att jag har ett skyddsnät av vänner och familj här som stöttar mig för i Finland får jag stå ensam. Inga syskon så jag är den enda ansvariga för allt. Ordna begravning, tömma lägenhet, göra bouppteckning och ta rätt på allt som måste göras. Inget har man koll på. Det finns heller inget att ärva så begravningen får vi försöka få bidrag till från socialen i Finland. Det är ett så tragiskt människoöde så jag hoppas verkligen att hon är lyckligare nu, någon annanstans. Just nu är jag bara inne i det praktiska, hinner inte tänka på det emotionella. Först kom chocken, sen sorgen, sen smällen med allt man inte vetat att man måste ta hand om. Det är så sjukt och grymt att man måste ta tag i all administrativ skit i sådana här stunder i livet. Kommer att vara expert efter det här så när ni behöver hjälp - fråga mig.

Jag fick ett mail...

Att min mamma gått bort. Jag trodde inte att det skulle hända även om jag visste att hon mådde dåligt. Hon har mått dåligt så länge jag kan minnas nu. Jag hoppas att hon är lyckligare där hon är nu och slipper lida. Jag hoppas att jag kan förlåta mig själv för det jag tycker jag inte gjorde tillräckligt. Men jag måste komma ihåg att det alltid är ens eget val. Hon orkade inte längre och jag förstår henne. Men det är en stor sorg som är svår att förstå. Så många frågor. Önskar man kunde vrida tillbaka tiden för att få prata med henne en sista gång. Men jag tror att hon tittar ner ifrån himlen och får vara med alla de hon en gång förlorat och slipper smärtan hon levt med så länge. Hoppas att hon i nästa liv blir lyckligare och att vi får träffas igen på en annan plats och i en annan tid.  Hoppas hon förstår att jag älskade henne trots allt vi varit tvungna att gå igenom. Vila i frid lilla mamma.

Den här gången har jag någon som torkar mina tårar

hug pics on Sodahead