Visst gör det ont

Det hugger till ibland. Ni vet som när man går barfota på en stenig och obekväm strand och man ibland kliver på en extra vass stenbit och det ilar genom hela benet. Sådan är sorgen. Den är så tung att bära. Jag undrar om man någonsin kan förstå att någon är borta, någon som alltid funnits där. Det är en del av ens historia som bara är borta. Frågor som aldrig får svar. Och ändå har jag redan sörjt henne så länge, den mamma jag aldrig riktigt fick ha. Sörjt varje gång hon lidit, varje gång jag lidit, varje gång världen varit så orättvis. Sörjt det vi kunde ha haft. Även alla fina minnen får mig att gråta nu för det har gjort så ont varje gång jag varit tvungen att vända bort blicken för att inte själv gå sönder. Vi gjorde så gott vi kunde båda två. Önskar bara att någon hade kunnat göra henne frisk. Det är det enda jag någonsin önskat. Hoppas att någon i framtiden råder bot på alla dessa avgrundsdjupa sjukdomar så att inga fler behöver lida som hon.