Det var så här det var

Den här novellen skrev jag för ungefär tio år sedan.

----- ----------- --------------- ---------------------------- ---------------------

Duell med djävulen

Djävulen står framför henne igen. Han skrattar rått och hånfullt åt hennes sorg. Han äger inget namn, ingen röst och ingen skepnad. Hon famlar efter honom i mörkret men finner bara luft. Allt hon kan göra är att gråta när hon helst av allt vill skrika, sparka, slå och hata hata hata mer än hon någonsin hatat i hela sitt liv. Hon vill jaga honom med en piska tills han ger sig av och aldrig mera kommer tillbaka, iklädd sin svarta mantel av ondska som kväver ljuset i hennes liv.

Hon kallar honom vansinnet och hon ser hans förnöjda, illvilliga leende varje gång hon möter sin mammas blick. Bakom blicken som nu är tomhet. Bakom de tunga ögonlocken som nervöst blinkar snabbare än de borde, likt lysrör just innan de slocknar.

Han har stulit hennes mamma igen. Han har raserat förnuftets väggar och ersatt dem med galenskap. Infekterat mammans sinne med en osynlig tumör av vansinne. Korrumperat hennes hjärta med falska sanningar tills hon inte längre ser skillnaden mellan svart och vitt, mellan illusion och verklighet, alltmedan han viskar i hennes öra att han är den enda hon kan lita på, han är den enda som vill henne väl.

Hon förundras alltid över sin egen blindhet. Hur hon aldrig ser honom smyga runt i mörkret bland skuggorna runt huset, bidande sin tid i väntan på det rätta ögonblicket. Han kommer alltid när hon minst anar det. När hon slappnar av och låter sig själv vaggas in i en falsk trygghet, i tron att allt är över.

Pang! En dag står han där igen. Slungar sönder världen med sin blodiga slägga tills hon återigen faller ner på knä, gråtande och full av en maktlöshet så stor att hon helst av allt bara vill lägga sig ner och dö, eftersom hon redan vet hur ont det gör att kämpa och kämpa och kämpa mot något hon inte ser. Något hon inte kan riva i bitar eller tvätta bort eller ens skjuta sönder och samman tills bara smulor finns kvar. Han hittar alltid nya vägar, nya kryphål, nya sätt att förvandla sans till vanvett. Likt en osynlig, illaluktande gas tränger han in i varje por och varje nerv tills han uppnår total kontroll, tills hans offer bara är en lealös nickedocka i onskans regi.

Hon är så trött nu. Kraftlöst stirrar hon in i det artificiella ljuset från julgranslamporna. Klockan på hennes vägg tickar högljutt men hon har för länge sedan blockerat ut ljudet från sitt medvetande. Kvar finns endast tystnaden och tankarna som snurrar runt, runt, runt i hennes hjärna likt en karusell utan stoppknapp. Hon sluter ögonen och låter mörkret ta över. Julgransljusen flimrar bakom hennes ögonlock tills hon irriterad drar ur stöpseln och rummet fylls av natt.

Djävulen ringer upp hennes mobil. Han har stulit hennes mammas röst och slungar nu svavelosande anklagelser över telefonlinorna tills de träffar hennes hjärta likt glödheta nålar. Han har en pricksäker precision och trots att hon vet att det bara är djävulen så gör det lika ont ändå. Han låter precis som hennes mamma.

Avundsjukt vandrar hon genom staden, förbi upplysta julprydnadsstinna hem som formligen utstrålar kärlek och harmoni. Aldrig känner hon sig mera ensam än då. Hennes ögon fylls av tårar som vill ut men vägrar falla. Hon vill aldrig vara sårbar. Aldrig får någon se hennes sorg.

∞

Lika obemärkt som han alltid kommer, lika obemärkt ger han sig alltid av. En dag vaknar hon upp och ser djävulens skugga smyga runt hörnet likt en bortschasad byracka. Kvar finns bara kaoset han lämnat efter sig. Materiella och emotionella rispor i livets väv. Sargade hjärtan. Ledsna själar. Det är en bitterljuv seger, den mot djävulen. Aldrig den första och aldrig den sista.

Försiktigt möter hon sin mammas blick. Tveksamt letar hon efter spår av hans makt men finner bara spåren av hans framfart. Trötthet. Förtvivlan. Skam. Uppgivenhet. En bön om förlåtelse som aldrig finner ord. Hon ler, en smula vankelmodigt men tacksamt. Ser sig om över axeln en sista gång för att försäkra sig om att djävulens fotspår i snön redan har smält i vårsolen. Sopar upp skärvorna av sitt liv och lappar ihop dem så gott hon kan. Aldrig blir det lika vackert eller solitt. Bara tillräckligt starkt för att härda ut tills nästa gång han kommer osande med sin svarta slägga.

Hon somnar sedan utmattat med ena ögat vaksamt på glänt. Nästa gång kommer alltid fortare än hon anar.