Bortom stjärnorna där körsbärsträden alltid blommar

Det var en solig dag som den här för ett år sedan som sorgebudet kom. En blixt från klar himmel. Jag satt i solen under äppelträdets skugga och världen vändes. Inget gick att förstå. Jag stegade i klibbig lera men tog mig loss. Händer höll mig uppe. En styrka som finns där inuti tog mig vidare. Livet blev mer ömtåligt men viljan att leva och inte bara överleva vann till slut.

Ett år går så fort, även sorgeåret. Alla dagar utan det som fanns. Födelsedag utan det grattis som alltid kom. Jul utan paket på posten. Tystnad. Alla frågor som aldrig får svar. Ett band till det förflutna, avklippt. Allt är bara spekulationer nu. Dina dagböcker ligger i källaren. Jag kanske läser dem om hundra år.
Någon annan bor i din lägenhet. Allt som finns kvar är saker. Bilder. Resterna av ett shampoo du en gång skickade. Ord i ett brev. Möten i drömmar. Melodier. "Mamma brukade säga". Du finns inte mer men du finns ändå. Mer fri än du var.

Möter en kvinna på Dublins gator som ser så ut som du. Hon ler mot mig. Jag vänder mig om medan hon försvinner i vimlet. Tänker att du är lycklig där du är, i ljuset där körsbärsträden alltid blommar.