13 maj 2013
Tunga dagar
Kom hem från Finland imorse. Det känns liksom alltid lättare att andas här. Lättare att få distans till allt. Det har nog varit jättejobbigt med allting i Vasa. Röja bland alla mammas saker och bestämma vad man ska ta med sig. Hitta gamla minnen. Begravningen. Alla tårar. Det går inte att förstå att det är ens mamma som ligger där i en kista. Det går liksom inte. Men man får se tiden an. Allting bleknar och läks med tiden. Jag vet ju att hon skulle vilja att vi alla gick vidare och levde våra liv lyckliga. Tänkte igår på allt som händer som man aldrig mer kommer att kunna berätta. Men samtidigt tänker jag att det ser hon ändå uppifrån himlen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mmm... Sådant känns faktiskt konstigt. Man har räknat med vissa saker och så måste man tänka om. Jag hade t.ex. tänkt kunna tala med mamma om barnskötsel och graviditet då det hände. Men det kanske aldrig händer.. eller så kanske det händer för sent.. Men det är nog ännu mer konstigt då man inte alls haft tid att vänja sig vid tanken för att någon dör. Och... ja man tänker ju inte att det ska hända en själv. Men jag tror som du säger att hon ändå vet, trots att man själv förhindras möjligheten att dela. Det är väl också det som är en del av sorgeprocessen. Att avstå från den relationen och leva med en ny sorts framtid. Stort arbete det här med att tvingas leva utan någon. ONline
SvaraRaderaJa allt är en process. Man får hoppas att den också för goda saker med sig, tids nog.
SvaraRadera