Jag undrar hur man någonsin kan förstå?

Även om man vet att det kommer att hända alla förr eller senare så är det så svårt att förstå att man aldrig mer kommer att få prata med någon igen.

Den här dikten skrev jag till begravningen.

Du fattas mig mamma
i varje stund av min dag
Men jag vet att du finns där
i varje andetag
Du finns i vindens bris, i vågornas brus, i varje liten strimma ljus
Du finns i sångerna, i tonerna, i nattens alla stjärnor
Fri som varje fågel jag ser flyga förbi
Fri från sorg och smärta
Fylld av frid
Du fattas mig mamma
Men jag vet att ditt hjärta har fått ro

Det var nätt och jämt så jag klarade av att läsa den genom tårarna men jag vet att om hon på något sätt kunde lyssna så hade hon uppskattat den.