Jag väcktes halv åtta och när klockan slog åtta fick jag lyssna till verktygslära. Sömndrucket. Sedan var det dags för husvisning. I min naivitet hade jag uttalat mig och trodde att det antagligen inte skulle komma många, klockan var ju bara halv elva en söndag! Men när vi kom fram var det drösvis med bilar och folk överallt. Det är då man bara vill vända och ge upp. Budgivningen är ett faktum. Det var samma hus som vi smygkikade på för en vecka sedan och även om vi inte var jätteintresserade så hade det kunnat bli ett bra första kap till hus. Nu drällde det av rika S-holmare i pälsjackor som fläskade efter ett sommarhus. Suck. Sedan åkte vi förbi huset som skulle hyras ut (kärringen ringde aldrig upp denna vecka och jag har varit för utarbetad för att orka engagera mig och ringa och vara entusiatisk) men det kändes inte heller som vårt och sen tittade vi på ett hus som P hört att skulle bli till salu för ett billigt pris men det var bara totalt fult och mitt i ett gytter av grannar. Slutsats=huslösa, igen. Och sen kommer ju alla dom där tankarna på om vi verkligen är redo för hus och vad hände när lappsjukan kommer? Och katten kanske blir tagen av räven.
Resten av dagen har jag orkeslöst men ändå ivrigt ägnat mig åt all slags matlagning och bakning. Och tvätt. Och ältande av hus och framtid.
Äh, det där med hus fixar sig! Det är ingenting att älta. Om man ens har lite tankar på att köpa hus inom den närmaste framtiden lönar det sig att gå på lite husvisningar. På så sätt klarnar bilden över vad man på riktigt vill ha. Och det perfekta, allt det där man målat upp finns inte, man får ändå lov att kompromissa i slutändan. Och köper man ett hus behöver man ju inte fortsätta bo där resten av livet om det inte känns rätt.
SvaraRadera