Idag är jag extremt opepp. Igår var jag pigg som en duracellkanin. Men så är ju också skillnaden att jag idag har jobbat. VI MÅR INTE BRA AV ATT SPRINGA I HAMSTERHJULET FRÅN ÅTTA TILL FEM. Jumalauta. När ska det ske en förändring? Får panik av tanken på att jag ger jobbet mer timmar än vad jag får fritid, om man räknar bort de timmar man (jag) behöver för sömn (8 minst). Ska det vara så här? NÄ. Det är dags att jag börjar fundera igen på vad jag verkligen vill göra. Hade dessutom en diskussion med min chef som antydde att hon förstod att jag nog inte kommer att komma tillbaka efter vikariatet. Vad kan man säga. Sa väl inte så mycket. Min plan är förstås att det inte ska bli så men har jag inget bättre alternativ när det väl är dags så kanske det blir så i alla fall. Ett tag. Men inte för länge. Har en vag plan i mitt bakhuvud om tjänstledigt en månad där i glappet, om att vandra den där leden som funnits i mina tankar i över sex år. Vi får se.
Lite allmänt gnällig idag som sagt. Har försökt äta bra med mellanmål både på förmiddagen och eftermiddagen men kom ändå hem jättetrött och hungrig och med -80 ork att börja träna. Men vi körde i alla fall, om än inte helhjärtat denna gång. Det är i alla fall bättre än att låta bli. Hoppas på ny energi imorgon när jag fått sova ut ordentligt. Idag är jag liksom bara opepp på det mesta och irriterad på mannen och soporna och disken och grannen som skramlar. En sån dag. Och det är inte ens pms-dags. Kanske är det abstinensen efter socker. Skrämmande i så fall. Det sägs att det är lika beroendeframkallande som heroin.
Funderade idag också på hur jag ska motivera mig till att vinna min viktkamp fullt ut. Det är ett konstant misslyckande som följt mig genom hela livet och på något vis tror jag att det hindrar mig från att tro att jag kommer att klara av något överhuvudtaget. Det är liksom den ultimata matchen jag måste vinna för att våga tro på min egen förmåga och våga ta mig an andra projekt. Som att starta eget till exempel. Sen vet jag att allt det där sitter i mitt eget huvud men det skulle kännas så bra att för en gångs skull komma ända in i mål. Få visa att jag kan, inte ge upp, orka kämpa.
Ja. Jag vet att man ska älska sig själv som man är. Ja. Men det här handlar om något mer djupare psykologiskt. På något sätt tror jag att klarar jag av det här så klarar jag allt annat, det är min akilleshäl. Jag har varit halvvägs men aldrig helt framme. Kanske på grund av rädslan för vad som händer sen? Jag vet inte.
Dagens öppenhjärtiga inlägg, over and out. Har stängt in mig i köket med gitarren och smultronte. Vi hoppas på en bättre dag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar