På sistone har jag varit fundersam. Fundersam och orolig över hur samhället utvecklas. All denna rasism, detta hat och fientlighet mot allt som inte passar in i normen. Jag blir så trött och ledsen men samtidigt väcks en vilja att göra något mer. Göra något bättre. Få folk att förstå. Det finns så mycket okunskap och rädsla. Jag tror att det mest handlar om rädsla för det man inte förstår, oavsett om det gäller språk eller traditioner, mat eller kläder.
Varför är det så svårt att se att vi alla är människor. Allt annat är en social konstruktion. Gränser, språk, traditioner, mode, lekar, sånger, berättelser. Innerst inne är vi alla lika. Vi får inte döma någon annan för något vi inte förstår när vi aldrig har gått i deras skor. Vi kan inte döma en hel folkgrupp eller religionstillhörighet för några personers dåd. Det vore som att säga att alla finnar skjuter ihjäl barn på skolor när det nu faktiskt har hänt flera gånger, i Finland. Till exempel.
Jag hoppas vi kan stoppa det i tid, denna galenskap som smyger sig på obemärkt. För samtidigt som okunskapen vinner mark så sprider visheten ut sig, visheten om vad som är viktigt här i livet. Sakta men säkert. Jag läste en gång att man aldrig ska kämpa mot det onda utan kämpa för det goda. Feed what needs to be fed.
Om vi ska kunna rädda den här jorden från miljöförstöringar och andra hot måste vi arbeta tillsammans, inte mot varandra. När ska vi inse det? Det finns inget vi och dom. Det är vi och det är vår jord.
Och jag vill gärna fråga den där slippriga mannen i slips som nyligen blev tårtad var han tycker jag ska bo om jag inte är välkommen som invandrare här. I mitt forna hemland där jag är född vill en stor del av befolkningen att jag ska kastas ut för att jag pratar svenska.
Nej kom igen nu människor. Ni får skärpa er. Tänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar