Alla dessa farväl

Det är en melankolisk vecka. Imorgon flyttar min pappa och styvmamma från landet för gott. De kommer att bo delvis i Spanien och delvis i Uleåborg. Det känns faktiskt väldigt tungt. När livet äntligen har landat så rumlar det om igen. Det är väl mitt livs läxa, att lära mig leva med en ständigt skiftande tillvaro. Det vore lättare att ha ett syskon. En moster.  Någonslags släkt i samma land. Men min familj ryms i en tändsticksask. Jag har i varje fall min älskade sambo. Och min älskade katt. Och mina vänner. Just nu är jag bara trött på alla dessa farväl, dessa avsked. På något sätt måste det ha en mening, jag måste bara hitta hur.