När Alfons kom till världen

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Det säger många, även om de flesta ändå har en "vanlig" vaginal förlossning. Det är ju det man förbereder sig inför och funderar på innan det är dags. Vilken bedövning vill jag ha, kommer det att göra ont, hur kommer det att kännas? Man är absolut inte förberedd på att narkos-sova sig genom sitt barns födelse.

Men jag börjar från början. Man får väl säga att jag hade en väldigt lätt graviditet jämfört med många andra. Knappt något illamående, ingen foglossning eller andra krämpor. Det enda som krånglade från och med inskrivningen i vecka 13 var mitt blodtryck som var något förhöjt, så det har man varit noga med att följa upp genom hela graviditeten. Jag har även fått lämna kissprov varje gång jag varit till barnmorskan, för att man ska kunna se om kroppen börjar läcka protein, vilket är ett tecken på havandeskapsförgiftning. Sjukvården har varit väldigt noggrann - vilket är tur, för havandeskapsförgiftning är en lurig jävel som kan smyga sig på snabbt och obemärkt och ge katastrofala följder för både mor och barn. Det är något man dog av förr i tiden i i-länderna och fortfarande gör i u-länderna.

Mitt blodtryck höll sig i schack fram tills gravidvecka 34 då det hade stigit och det samtidigt dök upp protein i mitt urinprov. Återigen tog man det på allvar - som tur. Jag fick en tid samma dag till förlossningen för vidare kontroller. Fick ligga på observation några timmar. Man kollade blodtrycket och babyns hjärtrytm (CTG) samt tog blodprover. Proverna visade något förhöjda njur- och levervärden och läkaren sjukskrev mig för att minska stress (för att inte höja blodtrycket mer). Några dagar senare fick vi komma på tillväxtultraljud och det visade sig att Frenny var alldeles för liten mot vad hen borde vara. Hen uppskattades till bara 1.5 kg! Flödet i navelsträngen var hämmat pga blodtrycket. Jag fick höja medicindosen och kallades på återkontroll veckan efter.

På måndagen togs det en ny flödesmätning som fortfarande var i sämre laget. Ny CTG-kurva och blodtrycksmätning gjordes och var ok så jag fick åka hem efter några timmar (varje kontroll tog alltid en evighet och ingen mat fick man heller, började ha nödmat i väskan och lyckades ibland få någon smörgås). Vid varje besök var det alltid en bedömning ifall man fick åka hem eller var tvungen att stanna kvar för observation. Jag kan ju säga att det inte var så lätt att undvika stress heller fastän jag var sjukskriven. Oron fanns där hela tiden. Hur mådde egentligen det lilla pyret i magen?

Torsdagen den 19 januari åkte jag in för en ny kontroll på morgonen. Jag var då i vecka 35+3. Nu hade blodtrycket pyst iväg ännu mer och mina blodvärden var rejält försämrade, så efter många timmars väntan fick jag veta att jag inte skulle få åka hem utan måste stanna kvar för observation. Jag fick inte ens åka hem och packa en väska med grejer åt mig. Stackars katten trodde att jag bara skulle vara borta en sväng. Mannen kom förbi efter jobbet och fick en lista med saker att packa. Jag visste inte om jag skulle få stanna i Nyköping eller skickas till Eskilstuna. Efter lite om och men fick jag i början på kvällen beskedet att jag får övernatta i Nyköping och att man om det är möjligt vill vänta till måndag med att plocka ut babyn (i Eskilstuna). Babyn verkade må okej inne i magen trots mina dåliga värden. Det finns inte beredskap för prematurbabysar här i stan (vilket är eländigt!), därför skickas man till Eskilstuna, över en timmes resväg bort på kurvig och rådjurstät väg.

Strax efter åtta dök mannen upp igen med kläder och prylar åt mig och jag installerades i ett patientrum. Sedan plockade dom på mig CTG-apparaturen igen för kontroll, jag tror att en ny läkare gick på sitt pass. En halvtimme senare var det full aktivitet inne hos oss. Hjärtljuden såg inte bra ut och dippade allt för mycket och läkaren ville plocka ut Frenny om det inte bättrade sig.

Fem minuter senare kom det in en sköterska och sa att nu fick jag inte dricka eller äta något mer för jag skulle snittas så fort som möjligt. Av med alla kläder, på med kateter och dropp, det gick i en rasande fart. Jag fick hälla i mig någon äcklig magneutraliserande vätska eftersom jag inte hade kunnat fasta innan. Läkaren kom in och förklarade kort vad som skulle hända och så rullades jag ner till operationssalen där ett läkarteam redan väntade. Stackars mannen såg alldeles förvirrad ut, allt gick så snabbt. Jag var rätt lugn i det hela, trots allt. Det fanns inte så mycket mer att göra än att gilla läget och jag hade redan gjort en akut operation tidigare (blindtarmen) så jag visste lite vad som väntade och hade förtroende för personalen. Eftersom det var så bråttom kunde jag inte bedövas utan måste sövas ner. Det sista jag minns var att narkosläkaren pressade ner min narkosmask och sa "nu måste du somna". Jag hörde dem prata om hotande fosterasfyxi och visste att det betydde syrebrist för barnet. Jag funderade på om jag och Frenny skulle överleva detta.

Drygt en timme senare vaknade jag upp (med hjälp av något för jag hade en mask över munnen) och någon sa "Du har fått en son" eller något liknande. Jag undrade om han mådde bra och det gjorde han. Som tur! Jag rullades in i ett annat rum och man la lilla Alfons på mitt bröst. Han plirade lite på mig. Mannen hade inte fått vara med under operationen men han hade fått vara med efteråt när man pysslade med Alfons och vägde honom och sånt. Alfons kunde som tur andas själv, hade bara behövt lite extra syre under tre minuter och verkade må bra. Jag fick bara ha honom hos mig några minuter för han måste skickas med ambulans till Eskilstuna för vidare vård. Ambulanspersonalen lovade att ta väl hand om honom och så rullades jag in på uppvaket där de försökte få ordning på mitt blodtryck som härjade. Mannen fick ringa våra föräldrar och berätta vad som hade hänt, klockan var väl kring 23 vid det laget. Vi visste inte när vi skulle få åka till Eskilstuna till Alfons, det pratades om senare under natten eller morgonen därpå. Det blev inte under natten så mannen åkte hem för att sova och jag fick återvända till patientrummet där man övervakade mig och gav mig mediciner under natten.

Det var så surrealistiskt! Allt hade gått så galet snabbt. Det tog 40 minuter från att de började förbereda mig för snitt tills han var ute. Jag var groggy när jag vaknade och träffade Alfons. Det kändes som en dröm. Hade jag verkligen fött ett barn? Jag var ju inte ens vaken när det hände. Morgonen efter kändes det ännu mer overkligt, både för mig och för mannen som dök upp vid 9-tiden. Vi fick aldrig någon grattis-frukost som man brukar få eller möjlighet att fira, utan bara väntade på besked om när vi skulle få åka till Eskilstuna. Eftersom jag var nyopererad och rätt mör och icke-mobil behövde jag åka sjuktransport med ambulans. Först skulle vi få åka inom en halvtimme. Men inget hände. Det var en sån där dag med hala vägar och folk verkade halka och slå sig överallt så det fanns aldrig någon ledig ambulans, hela tiden sköts tiden framåt och ingen kunde ge klara besked. Det var fruktansvärt att bara behöva vänta och vänta och inte få träffa sitt barn som man nätt och jämt hade fått se kvällen innan! Till slut kom de och sa att nu skulle vi få åka, när klockan närmade sig fem. Mitt blodtryck var uppe och pep igen i 190/110 och jag var allmänt förstörd och tänkte nog själv att jag kommer att få hjärtattack i ambulansen eller något. Ambulanspersonalen var fantastiskt gullig, speciellt den äldre farbrorn som var så rar (vi måste ge vårdpersonal mer cred och pengar alltså!). Han satte på blåljus för att vi skulle få komma lite fortare fram. Men det är inte bekvämt att åka ambulans kan jag säga, speciellt inte med nyopererad buk. Usch.

Äntligen kom vi fram och jag togs in på förlossningen av en alltför osäker tjej (Jag kan räkna de mindre kompetenta vårdarna på en hand dock. Mötte säkert 50 stycken under dessa veckor). Fick ta av mig katetern och äta lite innan jag äntligen rullades upp på neonatalen. Blev lite förvånad för där satt mannen redan med lillkillen i famnen! Trodde inte att han hade hunnit dit (han körde alltså själv med vår bil och alla saker). Jag var fortfarande lite groggy av morfin och annat men det var ju fantastiskt att äntligen få återförenas med lilla Alfons! Han var mindre än jag kom ihåg från kvällen innan. Vi fick ett rum på BB och fick ha honom inne hos oss en stund och mysa. Tror att vi även provade på att sondmata den första kvällen. Han var för trött för att kunna äta själv så då sondmatar man genom en slang i näsan som går ner i magsäcken. Antingen får man bröstmjölk eller ersättning.

Sammanfattningsvis. Det var tur att man följde upp mina värden så noga. Det var tur att jag var på sjukhuset när Alfons hjärtljud blev sämre. Det var tur att läkarna tog snabba och bra beslut. Jag förstår ju varför man var tvungen att göra som man gjorde, även om jag förstås önskar att han hade fått stanna i magen lite till och växa till sig och att jag hade fått vara vaken och närvarande när han föddes. Men huvudsaken att vi alla klarade det. Jag tycker det var skitjobbigt att inte få återförenas med honom tidigare än ett dygn senare - men jag förstår även där att det är klart att en ambulans måste prioritera en trafikolycka framom en transport. Så är det.

Men det är klart att jag tycker att det var orättvist att det blev så här. Att man alltid måste vara så jäkla stark. Men så klarar man det en gång till. Och en gång till. Jag vet faktiskt inte om det är en fördel eller en nackdel att redan ha varit med om en hel del skit här i livet. På något vis har det väl härdat en men också gett en viss sårbarhet. Och än är det inte över. Men det skriver jag mer om i ett senare inlägg för det här blev redan en halv följetong.

Alfons vägde sedan mer än man trodde, som tur: 2010 gram (47 cm lång)