Jag har mitt första enskilda samtal med vår familjerådgivare och har just berättat om min relation och livet med en man som inte lever, riktigt på riktigt. Det är en fantastisk klok kvinna som kan läsa av människor på ett ögonblick.
Jag gråter och berättar. Det är saker hon har hört tusen gånger förut, av andra. Men hon ger hopp inför framtiden. Det kommer att göra ont, det kommer att vara jobbigt att skiljas från sitt barn varannan vecka. Men man vänjer sig, skapar ett nytt liv, nya mönster och rutiner. Den där pausen ger återhämtning och kraft till att orka vara en bättre förälder. Allt kan bara bli bättre än hur det är just nu.
Hela hösten och vintern var som att långsamt kämpa sig framåt genom gyttja, där jag som vanligt drog hela släpet efter mig. Oförmögen att ta ett riktigt beslut. Men sen fick jag nog. Jag skaffade mig ett ordentligt jobb, det var steg ett mot min självständighet. På nyårsafton tog jag av mig ringen. Då var botten nådd. Och nu är huset sålt och jag svävar i osäkerhet över var jag ska bo. Jag hatar känslan av att inte ha kontroll även om jag faktiskt har lärt mig att allt ordnar sig. Det gör ju det.
Jag har ofta reflekterat över hur en enkel fråga kan ställa saker på sin spets. I somras fick jag frågan om jag var lycklig. Och jag bestämde mig för att det var dags att sluta ljuga för mig själv.
Varför jag alltid är så öppen och brutalt ärlig? Därför att jag vet att vi måste våga prata om det svåra. Och om jag börjar kanske någon annan vågar följa efter, låter fasaden rämna, vågar titta på sitt liv och vågar välja om. It's as simple and as hard as that.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar